Varför börjar aldrig livet?
Idag känner jag mig nedstämd. Det är nu fyra månader sedan jag erhöll min filosofie kanidatexamen i medie- och kommunikationsvetenskap. Visst låter det fint? Ja, det ÄR fint. Det är bra gjort att ta sig igenom en högskoleutbildning på utsatt tid, det är bra att ha en examen och ja, jag är duktig. Men varför får jag aldrig någon bekräftelse på det då? Varför vill inte någon anställa mig? Säger som Meredith: Pick me, choose me, love me. Jag vill inget hellre än att känna efter vad jag går för, få någon sorts koll på om högskoleutbildningen matchar verkligheten, tjäna egna pengar istället för som nu, låna av CSN. Självklart vill jag helst av allt jobba med det jag är utbildat till även om jag ska erkänna att jag ibland tvivlar på min förmåga och om den/jag räcker till. Men å andra sidan, man ska väl inte vara färdiglärd då man kommer till ett jobb? Man lär sig väl så länge man lever, eller? Men även om jag skulle få ett jobb som inte alls har att göra med MKV så skulle jag bli överlycklig! Tänk att få tjäna egna pengar, kunna hyra en lägenhet direkt i Sundsvall och slippa bo hemma. Här vill jag säga att mina föräldrar är guld värda som låter mig bo hos dom så länge jag vill, men ja ni förstår....Flytta hem igen känns inte så hett. Det blir ju dessutom lite trist då Pontus kommer hem från Umeå på helgerna och vi inte har något eget.
Alla säger att "ja, men det är klart du har jobb då, det är ju i januari" Men jaha, varför har jag inget jobb nu då om det är så lätt? Jag vill ha en egen lägenhet (med P såklart), ett jobb som iaf är något så när kul och som ger en lön som är mer än CSN-pengarna, jag vill bo i Sundsvall nära mina nära och kära...Jag vill bara att mitt liv ska börja. Och så småningom vill jag att någon annans liv ska börja. Men det lär ju dröja eftersom allt är uppbyggt så fyrkantigt och kronologiskt: utbildning, jobb och sen barn. Skitbra, men hur lång tid ska det behöva ta?
TV: Inget planerat (mkt ovanligt)
Humör: Nedstämd men inget superallvarligt
Kläder: Ljusa, lite större jeans, svart blus med puffärm, svarta gympaskor med kardborr, svart skinnjacka
Hej Lina! Man måste få ha deppiga dagar, älta och fundera på framtiden. Självklart kommer allt att lösa sig, men när, hur, var? Det är ju det som är jobbigt att inte veta...Jag håller tummarna för att du hittar ett jobb när du kommer till Sundsvall och kan få ha något eget tillsammans med P. Känner sååå igen mej i dina tankar, där var jag för ca 5 år sedan och visste varken ut eller in efter examen. Lite skrämmande när det "verkliga" livet ska börja efter åratal i skolan. Men snart, snart har du det du drömmer om =)!
Det där inlägget kan jag känna igen mig i till stor del! Att ha en fin examen, att ha klarat högskolan/universitet på utsatt tid, att inte ha jobbet man hade hoppats på efteråt, att fundera om man verkligen "håller" i det yrke man ahr tänkt sig, att vilja testa vad man går för... Samtidigt tror jag det är superviktigt att man, trots att man längtar framåt, är nöjd med det man har och njuter av NU! Stå på dig, allt löser sig och när du minst anar det! Kram!
Hej tjejen, hi, hi! Nu har jag cokså hittat din fina blogg. Jättefin!
Har samma frustration som du över jobb och liv, man vill ju bara ut och få visa hur bra man är...
Hur som helst, hoppas vi kan ses snart och att vi båda snart får ett jobb!!!
Kramiz från Linda
Skrev ju fel bloggadress...
hej lina!
jag förstår hur det känns, känner mej lite i samma sits, fast tvärtom... hm.. ja, du vet vad jag menar, men allt ordnar sig, du kanske måste vara arbetslös ett tag och det kommer att vara skittrist, men sen kommer nån att upptäcka hur bar du är och då kommer allt annat att lösa sig. kom ihåg att du har det viktigaste: kärleken och då är allt annat möjligt(obs! ja ä int bitter). för den är så stark och ger all energi som behövs för att klara allt runtomkring. puss.