lina lindström och livet

....tills vi blir tre. Ja, om man ska gå exakt efter det beräknade datumet alltså, 13 augusti. Jag är jätteglad över att det blir ett augustibarn, vilket det ju borde bli även om det inte blir 13:e. Jag är ju född i augusti och det har jag alltid varit nöjd med. Jag hoppas Pyret vill komma innan den 21:a, för då blir det ju ett lejon, som mamma! Men det är ju lite fjortis att tänka så, haha.

Har läst lite bloggar nu av tjejer som är eller har varit gravida. Shit, vad vissa mår kasst! De mår illa, har ont i ryggen, ont i magen, svårt att sova....Jag mår verkligen precis som vanligt! Eller, jag är ju som jag sagt tidigare lite förstoppad men det är inte hela världen. Annars mår jag prima; känner mig stark och glad. Lugn och säker på uppgiften framför oss. Säker på mig som mamma, Pontus som pappa och jag, Pontus och Pyret som en familj. Känner att vi har massa människor runt oss som kan hjälpa, stödja och bara finnas med oss om vi skulle behöva. Dock ska jag säga att jag ibland får ett sting av oro att bebisen skulle dö i magen. Men jag slår ganska fort ifrån mig sådanna tankar, något som är mycket lättare nu då jag känner Pyret så mycket där i magen. Jag tror den här ororskänslan startade då jag hade en liten blödning kring v 12. Då kunde jag ju inte känna Pyret och det syntes ju inte heller något på magen förrän veckor senare. Men det blev mycket bättre efter ultraljudet och strax efter det då Pyret började böka runt. Nu har vi ju varit på ett ultraljud och lyssnat på hjärtljudet två gånger efter det och barnmorskan säger att det är starka, fina ljud. Så då är det så! =)

Jag tycker att det är väldigt trevligt att vara gravid. De flesta undrar och frågar mycket och är glada för vår skull. Jag gillar att magen blir större och större och jag känner mig vacker. I vissa kläder tycker jag att jag är snyggare nu med en kula än vad jag var innan, haha. Min stil går också väldigt bra ihop med att vara gravid. Jag kör mycket tunika, tajts, halvhöga Nikesneakers och skinnjacka. Precis som vanligt alltså!

Pontus är världens goaste blivande pappa. Han pratar ofta med magen och säger hej då till mig och Pyret då han ska till Umeå t ex. För någon dag sedan sa Pontus att jag också borde prata med Pyret så att den vet vem jag är då den kommer ut! Haha, jag tror nog att Pyret vet exakt vem jag är redan nu, men jo jag kanske borde prata med den lite? Men det känns lite fånigt att prata högt med magen. Men jag tror att jag och Pyret (som alla andra mammor och deras bebisar) har en kontakt som står över ord. Jag tror det räcker långt med smekningar och tankar.

Om man bortser från mina små orosattacker så är jag och Pontus väldigt coola. Jag tror Pontus känner sig lika säker på oss som familj som jag gör. Herregud, vi har varit tillsammans i snart nio år! Vi känner varandra utan och innan och vi är precis lika kära i varandra nu som den kvällen i september 1999, då den här sagan ju faktiskt fick sin början.

Ja du Pyret, du är så älskad redan nu och vi längtar så efter dig!