När två blev tre (del 3; förlossningen)
Under hela graviditeten hade jag inte minsta antydan till förvärkar utan allt kändes likadant hela tiden. Visst blev magen större och större och det blev svårare och svårare att sova etc men Pyret verkade trivas därinne. Så pass att hon, som det ju nu visade sig att det var, inte vände sig nedåt förrän kring v 35. Eller de kunde inte med säkerhet säga att det var så förrän dess iaf. Fixerade sig gjorde hon inte förrän samma dag hon kom. I och med det så började det diskuteras huruvida ett planerat kejsarsnitt skulle bli aktuellt, då en teori om varför hon inte fixerade sig kunde vara en kombination av för trångt bäcken och för stor bebis. Men till slut bestämdes det iaf att det skulle gå bra ändå och då det ju faktiskt är så att vissa bebisar är rörliga ända fram tills det är dags, utan att det är något konstigt med det.
På morgonen den 7:e augusti, min födelsedag, kändes något annorlunda i hela kroppen. Det var svårt att beskriva hur det kändes men något hade förändrats under natten och under dagen blev känslan mer tydlig; öm i svanken och ner mot ljumskarna. Men då jag inte visste om det verkligen hade startat eller om det kanske var dags för förvärkar så här mot slutet, så sa jag inget då folk ju under dagen ringde och gratulerade mig. Alla undrade ju om jag kände något etc, men jag blånekade och sa att "Nej, inget alls. Pyret verkar trivas här inne", haha. Jag ringde eller smsade inte Pontus under dagen heller, han var ju på jobbet. Men då han kom hem kring 17 och sa "Grattis älskling" så sa jag "Jag tror att det är någon annan som också vill ha födelsedag snart...." Pontus släppte greppet om mig och log stort och frågade vad vi skulle göra. Då allt fortfarande kändes väldigt lungt så bestämde vi att vi skulle äta middag i lugn och ro. Så Pontus lagade höns- och champinjonsoppa. För att få tiden att gå ytterligare gick vi ner på byn och fikade och då började "känslan" bli mer på något vis. Eftersom vi ju skulle åka till Östersund, där närmsta BB ligger, så bestämde vi oss för att åka då på kvällen för att slippa "panikåka" under natten eller så. Det tar ju ändå drygt två timmar så det kändes smart. Så vi gick hem och kollade igenom den redan packade BB-väskan. Lite lustigt är det att vi redan bestämt att vi skulle till Östersund den helgen, men för att fira Pontus föräldrar som fyllt 50 år. De bor alltså i Östersund så vi ringde till dem och sa att det kanske var något på gång och att vi skulle komma till dem kring 23. De blev såklart uppspelta men vi bad dem att inte berätta för någon annan då vi fortfarande inte visste hur länge det skulle dröja innan Pyret skulle komma. Jag ringde inte ens till mina föräldrar förrän nästa dag, då vi var på BB.
Vi kom alltså till Claes och Marie kring 23 och efter lite kvällsfika gick vi och la oss. Att sova var dock helt omöjligt. Så fort jag somnade kom en värk, så jag sov kanske tio minuter, var vaken tre minuter, sov tio...etc hela natten. Vid halv sex på morgonen stod jag inte ut längre, inte på grund av smärta utan på grund av sömnbrist och tristess, så jag väckte Pontus. Vi bestämde oss för att gå till BB, det ligger bara två minuters gångväg från lägenheten, så vi klädde på oss och tog BB-väskan över armen och gick. Väl framme ringde Pontus på ringklockan och då de svarade sa Pontus, högt och glatt; Ja hej, Pontus heter jag. Vi skulle vilja komma in och föda barn!" Haha, de skrattade och släppte in oss. Då var klockan strax innan 06 och jag var öppen två cm. Barnmorskan sa att jodå, du kommer definitivt bli mamma närmsta dygnen men mer exakt än så kan jag inte säga. Iiiihhh! Shit, nu börjar det, tänkte jag. Barnmorskan tyckte dock att vi skulle gå hem till Claes och Marie igen och försöka vila och äta så gott det gick, innan vi kom tillbaka. Jag tyckte det var jättesvårt att vila, kunde absolut inte sova, så vi gick ut på stan en sväng istället, haha. Köpte bland annat en bärbar dator. Inne i butiken fick jag en liten värk så jag hängde mig över disken, så "naturligt" jag kunde, haha. Killen i butiken kollade lite skumt på mig och Pontus förklarade lungt att vi höll på att föda barn, haha. Efter det gick vi hem till Claes och Marie igen och då kom de hem över lunchen och hade med sig mat till oss alla. Åt en rejäl portion med skinka och någon sorts grönsaksgratäng. Det var svårt att äta, men jag tvingade i mig så jag skulle ha något att ta av så att säga. Efter lunchen spenderade jag mesta tiden på golvet, ståendes på alla fyra. Jag andades så som barnmorskan i Sundsvall lärt oss (vi gick aldrig på någon föräldrargrupp) och det funkade jättebra! Vid 13 tyckte jag dock att värkarna kom så pass ofta att jag ville komma in på BB, för att stanna. Jag ringde och frågade och jag var välkommen. Vi bestämde att Marie skulle skjutsa oss men då, av alla dagar, startar inte bilen! Haha, det var ju som sagt jättenära till BB så jag och Pontus sa helt lungt att vi går, inga problem. Men Marie fick panik och började ringa taxi, som inte hade en enda bil inne. Haha, då vi försäkrat Marie att det skulle gå så bra att gå de få hundra metrarna så började vi gå. Det tog lite längre tid än första gången men det gick bra. Då vi kom in så mätte de CTG och kollade hur mycket öppen jag var. Sex cm, så de tyckte jag varit duktig som varit hemma så "länge".
Vi fick ett rum och jag fick världens fulaste kläder; stor vit skjorta, lila överskjorta (som jag dock nobbade) töjbara "nättrosor" och såklart ett gäng gigantiska trosskydd. Sen var det mest bara att vänta. Jag provade att bada badkar men kunde inte slappna av. Testade att duscha istället och det var superskönt. Tog in en pall i duschen och satt länge. Pontus satt på toalettstolen brevid och tittade på. Vi skrattade och pratade som vanligt och var inte alls speciellt rörda eller nervösa.
Då vi tyckte att vi var sååå duktiga på att andas så sket vi i att testa hur lustgasen fungerade. Det fick vi bittert ångra då de kring 18 tog hål på fosterhinnorna. De hade varnat mig att värkarna skulle bli värre men hej och hå, vad otroligt mycket värre de blev! Innan vi fick koll på lustgasen så var det kanske 2-3 värkar som gjorde så frukansvärt ont! Det kändes som om hela jag låg klämd i ett skruvstäd och någon jätte bara drog åt hårdare och hårdare. Det är svårt att beskriva exakt var det gör ont, typ överallt. Vi någon värk lyfte jag ena handen rakt upp och gnydde som ett skadat litet djur. Den korta stunden har Pontus berättat var den värsta, för hans del, under hela förlossningen. Det var nog kanske den värsta för mig med, iaf fysiskt.
Sen, under resterande tiden av öppningsfasen, hade vi bra koll på värkarna. Vi varvade lustgas och andning och Pontus baddade med en kall handduk i pannan och på ryggen. Jag drack juice (det fanns tre olika sorter som ständigt fylldes på, söta små glas på en fin brick vid sängen), vi gick omkring med hjälp av gåvagn, Pontus masserade svanken...
Efter någon timme startade krystningsvärkarna och det var en befrielse. En mer subtil smärta ersattes med en direkt smärta som var lättare att koppla till att bebisen faktiskt var på väg. Jag blev mer målinriktad och jobbade bra ihop med Pontus och barnmorskan och undersköterskorna. Men sen hände det ju inget! Tiden gick och jag krystade och krystade men inget hände! Kamplusten började dala hos mig och jag blev väldigt trött. De gav mig värkstimulerande dropp och värkarna blev värre, men till ingen direkt nytta. Efter en stund valde barnmorskan att kalla på en läkare som fick undersöka mig. Det visade sig att bebisen låg lite fel i förlossningskanalen. Hon hade ju fixerat sig för bara någon timme sedan och inte hamnat riktigt rätt. Så hon låg där och gnuggade men utan att komma framåt. Istället hade det blivit en liten förlossningssvulst, ett "gupp" i kanalen som hon inte riktigt kom förbi. De bestämde, tillsammans med mig och Pontus, att vi skulle försöka fram till 23, om det inte hänt något då så skulle det bli sugklocka. Jag kände mig inte ett dugg rädd för det utan ville helst att de skulle hämta sugklockan där och då. Jag var sååå trött. Har aldrig upplevt den sortens utmattning förut. Jag sov ju mellan värkarna! Helt sjukt, men jag somnade verkligen på riktigt i kanske en minut och sen vaknade jag och "jobbade", sen somnade jag igen osv.
Klockan blev 23 och jag könde hoppet växa. Men då säger de att de känner en viss "progress" och att vi ska försöka lite till. "What!? Nej, nej, nej, jag orkar inte mera!" Jag både tänkte och sa det och var inte direkt mitt vanliga glada artiga jag. Jag glodde på alla i rummet (var ju en hel del där då sugklockan var i ankommande) och kände mgi lurad, snuvad på konfekten. De sa åt mig att jag skulle andas igenom några värkar, ståendes på knä, för att ge bebisen en sista chans att hamna rätt i kanalen. Jag fick alltså absolut inte krysta, trots att det var det enda min kropp ville. Hela kroppen jobbar ju för att få ut något men det skulle jag alltså förhindra genom att andas. Det gick faktiskt väldigt bra, även om det var sjukt jobbigt. Då jag gjort det några gånger ville jag veta hur länge vi skulle hålla på, jag ville ha en deadline, haha. Så jag frågade hur många värkar till jag skulle andas igenom. Tre, sa barnmorskan och då blev det mycket lättare, då man kunde räkna ner. Trots allt goda arbete från allas sida (läs min, haha) så ville inte bebisen vrida sig riktigt rätt så det fick bli sugklocka. Skönt!! Det var verkligen det enda jag kände, jag var inte ett dugg rädd utan ville bara att det skulle ta slut. Ett tag kändes det som om jag kunde skippa det här med att få en bebis bara jag fick vila. Nu var det massa folk i rummet; barnmorskan, underläkare, överläkare, undersköterskor...En läkare hade som enda (och livsviktiga) uppgift att kolla på bebisens hjärtljud. Hjärtljuden går ner då man tar bebisar med sugklocka och går de ner för mycket blir det akut kejsarsnitt. Detta var jag inte direkt medveten om, och det är jag glad för. Trots sugklocka så tog det ganska lång tid, iaf kring tio minuter, och hjärtljuden gick ju ner, men inte så det var kritiskt såklart. Men för Pontus, som såg displayen hela tiden, var det väldigt stressande så han hejade på värre än Gunde Svan där vid sidan av sängen, haha.
Så till slut så kom hon då. En varm, kladdig, livs levande och skrikade bebis lades på min mage. Väldigt direkt och inte med någon finess direkt. Hon hamnade lite på sniskan, så det första jag såg var hennes snippa, haha. Pontus hade ju sett innan att det var en tjej och sagt det till mig sekunden innan jag fick henne, men det minns jag inte nu i efterhand. Då de hjälpte mig att vända henne rätt och hon för första gången mötte min blick och vi fick kontakt så stod tiden stilla. Allt annat hamande långt bort i perferin och det var bara hon och jag, där och då. Tröttheten försvann direkt och jag bad alla i rummet om ursäkt "för jag varit en sån bitch", men de log bara och sa att de varit med om mycket värre. Jag fick massa beröm och jag kände mig så upprymd och glad; on top of the world. Mirabelle, som hon ju fick heta från sekunden vi visste det var en tjej, hittade snabbt bröstet och åt på riktigt efter bara en timme. Efter bara någon minut hade hon hittat bröstet men då undersökte hon det mest bara.
Efter kanske 1,5 timme blev vi flyttade från förlossningen till BB där vi fick fika. En jättefin bricka med svenska flaggan, mackor, thé och choklad och pommac i champagneglas. Superfint! Jag gick och duschade och sen spenderade vi närmsta timmarna, och dygnen, med att bara titta på Mirabelle och varandra. Både jag och Pontus upplevde direkt att vår kärlek hade fördjupats och vi var omåttligt stolta över vår lilla tös. Som ju faktiskt inte var så liten; 53 lång och 4120 gr.
På morgonen den 7:e augusti, min födelsedag, kändes något annorlunda i hela kroppen. Det var svårt att beskriva hur det kändes men något hade förändrats under natten och under dagen blev känslan mer tydlig; öm i svanken och ner mot ljumskarna. Men då jag inte visste om det verkligen hade startat eller om det kanske var dags för förvärkar så här mot slutet, så sa jag inget då folk ju under dagen ringde och gratulerade mig. Alla undrade ju om jag kände något etc, men jag blånekade och sa att "Nej, inget alls. Pyret verkar trivas här inne", haha. Jag ringde eller smsade inte Pontus under dagen heller, han var ju på jobbet. Men då han kom hem kring 17 och sa "Grattis älskling" så sa jag "Jag tror att det är någon annan som också vill ha födelsedag snart...." Pontus släppte greppet om mig och log stort och frågade vad vi skulle göra. Då allt fortfarande kändes väldigt lungt så bestämde vi att vi skulle äta middag i lugn och ro. Så Pontus lagade höns- och champinjonsoppa. För att få tiden att gå ytterligare gick vi ner på byn och fikade och då började "känslan" bli mer på något vis. Eftersom vi ju skulle åka till Östersund, där närmsta BB ligger, så bestämde vi oss för att åka då på kvällen för att slippa "panikåka" under natten eller så. Det tar ju ändå drygt två timmar så det kändes smart. Så vi gick hem och kollade igenom den redan packade BB-väskan. Lite lustigt är det att vi redan bestämt att vi skulle till Östersund den helgen, men för att fira Pontus föräldrar som fyllt 50 år. De bor alltså i Östersund så vi ringde till dem och sa att det kanske var något på gång och att vi skulle komma till dem kring 23. De blev såklart uppspelta men vi bad dem att inte berätta för någon annan då vi fortfarande inte visste hur länge det skulle dröja innan Pyret skulle komma. Jag ringde inte ens till mina föräldrar förrän nästa dag, då vi var på BB.
Vi kom alltså till Claes och Marie kring 23 och efter lite kvällsfika gick vi och la oss. Att sova var dock helt omöjligt. Så fort jag somnade kom en värk, så jag sov kanske tio minuter, var vaken tre minuter, sov tio...etc hela natten. Vid halv sex på morgonen stod jag inte ut längre, inte på grund av smärta utan på grund av sömnbrist och tristess, så jag väckte Pontus. Vi bestämde oss för att gå till BB, det ligger bara två minuters gångväg från lägenheten, så vi klädde på oss och tog BB-väskan över armen och gick. Väl framme ringde Pontus på ringklockan och då de svarade sa Pontus, högt och glatt; Ja hej, Pontus heter jag. Vi skulle vilja komma in och föda barn!" Haha, de skrattade och släppte in oss. Då var klockan strax innan 06 och jag var öppen två cm. Barnmorskan sa att jodå, du kommer definitivt bli mamma närmsta dygnen men mer exakt än så kan jag inte säga. Iiiihhh! Shit, nu börjar det, tänkte jag. Barnmorskan tyckte dock att vi skulle gå hem till Claes och Marie igen och försöka vila och äta så gott det gick, innan vi kom tillbaka. Jag tyckte det var jättesvårt att vila, kunde absolut inte sova, så vi gick ut på stan en sväng istället, haha. Köpte bland annat en bärbar dator. Inne i butiken fick jag en liten värk så jag hängde mig över disken, så "naturligt" jag kunde, haha. Killen i butiken kollade lite skumt på mig och Pontus förklarade lungt att vi höll på att föda barn, haha. Efter det gick vi hem till Claes och Marie igen och då kom de hem över lunchen och hade med sig mat till oss alla. Åt en rejäl portion med skinka och någon sorts grönsaksgratäng. Det var svårt att äta, men jag tvingade i mig så jag skulle ha något att ta av så att säga. Efter lunchen spenderade jag mesta tiden på golvet, ståendes på alla fyra. Jag andades så som barnmorskan i Sundsvall lärt oss (vi gick aldrig på någon föräldrargrupp) och det funkade jättebra! Vid 13 tyckte jag dock att värkarna kom så pass ofta att jag ville komma in på BB, för att stanna. Jag ringde och frågade och jag var välkommen. Vi bestämde att Marie skulle skjutsa oss men då, av alla dagar, startar inte bilen! Haha, det var ju som sagt jättenära till BB så jag och Pontus sa helt lungt att vi går, inga problem. Men Marie fick panik och började ringa taxi, som inte hade en enda bil inne. Haha, då vi försäkrat Marie att det skulle gå så bra att gå de få hundra metrarna så började vi gå. Det tog lite längre tid än första gången men det gick bra. Då vi kom in så mätte de CTG och kollade hur mycket öppen jag var. Sex cm, så de tyckte jag varit duktig som varit hemma så "länge".
Vi fick ett rum och jag fick världens fulaste kläder; stor vit skjorta, lila överskjorta (som jag dock nobbade) töjbara "nättrosor" och såklart ett gäng gigantiska trosskydd. Sen var det mest bara att vänta. Jag provade att bada badkar men kunde inte slappna av. Testade att duscha istället och det var superskönt. Tog in en pall i duschen och satt länge. Pontus satt på toalettstolen brevid och tittade på. Vi skrattade och pratade som vanligt och var inte alls speciellt rörda eller nervösa.
Då vi tyckte att vi var sååå duktiga på att andas så sket vi i att testa hur lustgasen fungerade. Det fick vi bittert ångra då de kring 18 tog hål på fosterhinnorna. De hade varnat mig att värkarna skulle bli värre men hej och hå, vad otroligt mycket värre de blev! Innan vi fick koll på lustgasen så var det kanske 2-3 värkar som gjorde så frukansvärt ont! Det kändes som om hela jag låg klämd i ett skruvstäd och någon jätte bara drog åt hårdare och hårdare. Det är svårt att beskriva exakt var det gör ont, typ överallt. Vi någon värk lyfte jag ena handen rakt upp och gnydde som ett skadat litet djur. Den korta stunden har Pontus berättat var den värsta, för hans del, under hela förlossningen. Det var nog kanske den värsta för mig med, iaf fysiskt.
Sen, under resterande tiden av öppningsfasen, hade vi bra koll på värkarna. Vi varvade lustgas och andning och Pontus baddade med en kall handduk i pannan och på ryggen. Jag drack juice (det fanns tre olika sorter som ständigt fylldes på, söta små glas på en fin brick vid sängen), vi gick omkring med hjälp av gåvagn, Pontus masserade svanken...
Efter någon timme startade krystningsvärkarna och det var en befrielse. En mer subtil smärta ersattes med en direkt smärta som var lättare att koppla till att bebisen faktiskt var på väg. Jag blev mer målinriktad och jobbade bra ihop med Pontus och barnmorskan och undersköterskorna. Men sen hände det ju inget! Tiden gick och jag krystade och krystade men inget hände! Kamplusten började dala hos mig och jag blev väldigt trött. De gav mig värkstimulerande dropp och värkarna blev värre, men till ingen direkt nytta. Efter en stund valde barnmorskan att kalla på en läkare som fick undersöka mig. Det visade sig att bebisen låg lite fel i förlossningskanalen. Hon hade ju fixerat sig för bara någon timme sedan och inte hamnat riktigt rätt. Så hon låg där och gnuggade men utan att komma framåt. Istället hade det blivit en liten förlossningssvulst, ett "gupp" i kanalen som hon inte riktigt kom förbi. De bestämde, tillsammans med mig och Pontus, att vi skulle försöka fram till 23, om det inte hänt något då så skulle det bli sugklocka. Jag kände mig inte ett dugg rädd för det utan ville helst att de skulle hämta sugklockan där och då. Jag var sååå trött. Har aldrig upplevt den sortens utmattning förut. Jag sov ju mellan värkarna! Helt sjukt, men jag somnade verkligen på riktigt i kanske en minut och sen vaknade jag och "jobbade", sen somnade jag igen osv.
Klockan blev 23 och jag könde hoppet växa. Men då säger de att de känner en viss "progress" och att vi ska försöka lite till. "What!? Nej, nej, nej, jag orkar inte mera!" Jag både tänkte och sa det och var inte direkt mitt vanliga glada artiga jag. Jag glodde på alla i rummet (var ju en hel del där då sugklockan var i ankommande) och kände mgi lurad, snuvad på konfekten. De sa åt mig att jag skulle andas igenom några värkar, ståendes på knä, för att ge bebisen en sista chans att hamna rätt i kanalen. Jag fick alltså absolut inte krysta, trots att det var det enda min kropp ville. Hela kroppen jobbar ju för att få ut något men det skulle jag alltså förhindra genom att andas. Det gick faktiskt väldigt bra, även om det var sjukt jobbigt. Då jag gjort det några gånger ville jag veta hur länge vi skulle hålla på, jag ville ha en deadline, haha. Så jag frågade hur många värkar till jag skulle andas igenom. Tre, sa barnmorskan och då blev det mycket lättare, då man kunde räkna ner. Trots allt goda arbete från allas sida (läs min, haha) så ville inte bebisen vrida sig riktigt rätt så det fick bli sugklocka. Skönt!! Det var verkligen det enda jag kände, jag var inte ett dugg rädd utan ville bara att det skulle ta slut. Ett tag kändes det som om jag kunde skippa det här med att få en bebis bara jag fick vila. Nu var det massa folk i rummet; barnmorskan, underläkare, överläkare, undersköterskor...En läkare hade som enda (och livsviktiga) uppgift att kolla på bebisens hjärtljud. Hjärtljuden går ner då man tar bebisar med sugklocka och går de ner för mycket blir det akut kejsarsnitt. Detta var jag inte direkt medveten om, och det är jag glad för. Trots sugklocka så tog det ganska lång tid, iaf kring tio minuter, och hjärtljuden gick ju ner, men inte så det var kritiskt såklart. Men för Pontus, som såg displayen hela tiden, var det väldigt stressande så han hejade på värre än Gunde Svan där vid sidan av sängen, haha.
Så till slut så kom hon då. En varm, kladdig, livs levande och skrikade bebis lades på min mage. Väldigt direkt och inte med någon finess direkt. Hon hamnade lite på sniskan, så det första jag såg var hennes snippa, haha. Pontus hade ju sett innan att det var en tjej och sagt det till mig sekunden innan jag fick henne, men det minns jag inte nu i efterhand. Då de hjälpte mig att vända henne rätt och hon för första gången mötte min blick och vi fick kontakt så stod tiden stilla. Allt annat hamande långt bort i perferin och det var bara hon och jag, där och då. Tröttheten försvann direkt och jag bad alla i rummet om ursäkt "för jag varit en sån bitch", men de log bara och sa att de varit med om mycket värre. Jag fick massa beröm och jag kände mig så upprymd och glad; on top of the world. Mirabelle, som hon ju fick heta från sekunden vi visste det var en tjej, hittade snabbt bröstet och åt på riktigt efter bara en timme. Efter bara någon minut hade hon hittat bröstet men då undersökte hon det mest bara.
Efter kanske 1,5 timme blev vi flyttade från förlossningen till BB där vi fick fika. En jättefin bricka med svenska flaggan, mackor, thé och choklad och pommac i champagneglas. Superfint! Jag gick och duschade och sen spenderade vi närmsta timmarna, och dygnen, med att bara titta på Mirabelle och varandra. Både jag och Pontus upplevde direkt att vår kärlek hade fördjupats och vi var omåttligt stolta över vår lilla tös. Som ju faktiskt inte var så liten; 53 lång och 4120 gr.
080808 kl 23:45 stod tiden stilla, världen stannade upp och ett helt nytt liv påbörjades.
Inte bara ett liv föressten, utan tre.
Kommentarer
Postat av: Tessan
ååh va vackert ! jag blir rörd ! :) jag hoppas att jag själv får uppleva detta inom en snar framtid !!
Postat av: Anna
ÅH va häftigt! Livets mirakel. Jag blev så himla glad när jag såg att er bebis heter Mirabelle, det är min favoritsaga också. ha det så bra idag!
Postat av: Suzanne
Åh nu gråter jag på riktigt!!
Att läsa eran fina berättelse är på ett sätt som att få uppleva våra 2 åter igen, helt underbart!!
Kram Suzanne
Postat av: Mille
Roligt att få ta del av er stora, magiska händelse! Även om jag är halvt skrämd från vettet ... tur det är rätt avlägset för min del, så att jag hinner smälta/glömma "förlossningsbiten", huua. =)
Postat av: Alina
åå fina bilder den första:)
Postat av: Sophia
Åh, va fint skrivet. Jag känner verkligen igen mig i din berättelse. Smärtan, hopplösheten, befrielsen och sen den totala lyckan =).
Postat av: Jeanette
Jättefint skrivet (alla tre delar), jag blir rörd =)!
Postat av: Elin & Odin
Vad kul att vi kikar in hos varandra... Nu ska jag bättra mig på kommentarena. :D
Var jag blir rörd av din förlossningsberättelse. Jag kommer själv ihåg hur det var. Det är så stort, det går knappt att förklara med ord. Men då man själv har upplevt en liknande födsel nickar man igenkännande. Och blinkar bort en liten tår...
Skönt att allt gick bra, ut kommer dom ju alltid... på ett eller annat vis.:)
Postat av: Hanna
ja givetvis så fixar vi det=), vi ses väl på kyrkis i morgon? kram kram ringde innan men nu vet jag ju allt det blir middag haha kram kram
Postat av: Jeanette
Åh vad kul att få läsa din berättelse!
Postat av: Anna
Åh vad fint skrivet... helt rörd! Tänk att få vara med om en sådan upplevelse! :)
Postat av: Emmasusanna
Åååh vad fint :)
Jag vill också ha en liten krabat :)
Emma
Trackback