lina lindström och livet

Dagens färd på cirka en mil.

Stigningen gick bra ändå, som tur var. Det började dock med en smått hysterisk Bella som såklart somnade i bilen och inte alls gillade att bli väckt och nerstoppad i en pulka. Men hon lugnade ner sig efter några minuters sång och närkontakt. Både jag och Pontus hängde över pulkan eftersom vi ju inte kunde ta upp henne då hennes kläder är anpassade efter den asvarma Voksipåsen. För säkerhets skull åkte vi kanske femtio meter och sjöng för fulla muggar trots att hon nog sov, vilket var ganska jobbigt med tanke på lutnignen. Men en nöjd bebis är ju ett måste för att kunna göra sådanna här saker så då är det bara att hugga i, på alla vis man kan! =)

 
Bella alldeles innan vi stoppade ner henne i pulkan och kaos uppstod.

 
 
Jag är så glad och tacksam över att bo så här!

Vädret var som sagt ljuvligt och det var så underbart att vara ute. På vägen upp var det bara vi och det var så tyst. En tystnad som jag inte tror man kan förstå förrän man upplever den. Som extra bonus var det dessutom skoterförbud på leden vilket såklart förgyllde upplevelsen. Funäsdalen försöker satsa på att skilja skid- och skoterleder i största möjliga mån och det tror jag alla uppskattar. Efter dryga timmen var vi uppe på kalfjället och därmed också vid de högsta liftarna. Kändes lite skumt att komma på längdskidor nästan mitt bland slalom- och snowboardåkare men det var bara en kort bit innan leden vek av. Då blev det en behaglig åkning med lätt nedför fram till stugan förutom två branta backar som tur var var korta så farten tog slut av sig själv, haha. Jag har dock blivit mycket stabilare men tycker ändå det är lite läskigt då det går fort på längdskidor.

  

Kommentarer överflödiga, eller hur?

Runt om och inne i stugan var det proppat med folk men vi fick iaf ett bord och vi åt en jättegod gulasch med bröd och drack kaffe och åt chokladboll till efterrätt. Bra med energi och sockerkick! Bella fick välling vilket är det enklaste att ge henne då vi är ute så här. En termos varmvatten, en flaska kallt vatten, pulver och en flaska så är det klart. Micro är ingen självklarhet i dessa stugor och ibland kan hon störas så pass av omgivningen att hon inte kan koncentrera sig på mat men välling funkar jämt.

  
Del av stugan. Så här skönt åker Bella i sin gamla Segebaden!

 
Busig, glad och snorig.

 
Norrlands guld, vårt guld!

Efter dryga timmen gav vi oss ut igen. Jag var nervös för tillbakavägen då vi ju skulle nedför de backarna som jag upplevde så hemskt branta på väg upp. Det gick dock hur bra som helst och det var faktiskt roligt att ha lite fart under skidorna, även om jag plogade och till och med körde lite slalom för att minska farten. Är så glad att vi har turskidor med stålkant och inte vanliga längdskidor vilka det vore bra mycket svårare att ploga och svänga med.

Me so happy!

Jag älskar verkligen att vara ute och jag ser fram emot vårvintern med fler dagar liknande dessa fast med ännu mera sol och värme, men ändå med vit och kall snö! Och nej, vi har inte glömt bort utförsåkningen, blir nog av imorgon faktiskt. Men på längden kan vi umgås vilket inte går i backen då en ju måste passa Bella i vagnen. Men som sagt, det är kul ändå så imorgon blir det nog.

Till sist en liten hälsning till Rut!