lina lindström och livet

Idag har jag gjort två saker jag aldrig gjort förut; åkt helikopter och blivit friad till! Ja, Pontus friade idag och jag sa givetvis ja! Jag visste absolut inget om det och blev minst sagt förvånad då Pontus plötsligt sa att familjen skulle åka en sväng idag vid 13.00. "Jaha, vart då? Vad ska jag ha på mig?, Hur länge ska vi vara borta?" bla bla bla, haha. Nyfiken som jag är så blev det tusen frågor. Vi åkte mot Ljusnedal som är cirka 10 min bort med bil och så svängde vi av mot helikopterplattan. "Eh, what?!" Jag som är höjdrädd och aldrig har åkt helikpter fick hjärtklappning och blev nervös men ändå glad. Coolt med helikopter ju! Men jag ska erkänna att så fort jag såg helikoptern visste jag till 99% vad som skulle hända. Jag och Pontus planerar och gör ju allt tillsammans så jag förstod att det var något speciellt på gång då jag inte varit del av planerna. Då blev jag ännu mer nervös men givetvis också lycklig. Men jag sa ju inget såklart, tänk om jag skulle haft fel och såklart för att inte förstöra överaskningen.

Jag blev dock lite lur på var vi skulle göra av Bella. För en 11-månaders kan väl inte åka helikopter? Jo, det kan dom visst, tydligen! =) Alla tre satte oss bak och så lyfte vi. Så coolt! Pontus hade planerat det så himla bra så vi åkte mot Storskarven, 1260 möh. Lillskarven och Storskarven är ju två fjäll som vi ser från vår lägenhet och som jag älskat att titta på ända sedan vi flyttade hit. Det brukar ofta dra ihop mot oväder över dessa fjäll och ofta utspelar det sig dramatiska scener där. Det är alltså jättevackert och dit hade Pontus bestämt att helikoptern skulle ta oss, sweet baby!

Vi landade och Pontus stegade bort några meter med Bella i famnen. Jag följde med och så stannade Pontus, gick ner på ett knä (med Bella i famnen fortfarande) och sa "Lina, vi är här för jag älskar dig och jag vill leva resten av mitt liv med dig. Vill du gifta dig med mig?" Tydligen så hade han planerat att säga massa mer men där och då blev det för känslosamt men vad gjorde det?! Jag blev så glad och rörd och jag grät och skrattade och sa naturligtvis "Ja!" Han hade med sig en liten flaska skumpa som vi drack varsin klunk av innan det var dags att åka tillbaka. Glasögonen immade och jag grät och skrattade om vartannat men oj vad lyckliga vi var! Är!

När bröllopet ska stå vet vi inte. Kanske till vintern eller nästa sommar. Vi får se! I Sundsvall blir det iaf, närmst släkten och så.

/Lyckliga Lina