Expedition Per Elofsson
Jodå, det blev skidtur på fjället igår, dock inte riktigt som vi tänkt oss. Vi tar det från början!
Som vanligt väckte Mirabelle oss vid 07 (detta varierar mellan 06 och07) och det märktes direkt att hon var piggare och gladare. Pratade och skrattade i sängen, jippie! Vi bestämde oss för att testa om hon ville ha mat, vilket har visat sig vara en bra mätsticka för humör. Mycket trött/sjuk/gnällig = inget alls, lite trött = välling, pigg/glad = gröt. Vi bestämde oss för att testa gröt och hon åt så då beslutade vi oss för att hon var frisk nog för en fjälltur inkl övernattning. Vi hade ju planerat rutten redan och den gick Ramundberget - lunch i vinskyddet Svaletjakke efter 8 km - Fältjägarestugan där vi skulle sova över. Så vi började packa och hejsan va grejer det behövs! Jag vandrade ju inget i somras då jag var gravid och jag hade nästan glömt hur mycket saker man ändå måste ha med. Iofs så slapp vi ju tält och så eftersom vi skulle sova i stuga men det blir massa saker ändå; tre sovsäckar, trangiakök, mat (frystorkat + bröd), kåsor, lite vatten till framför allt Mirabelle (resten smälts av snö), extrakläder till alla tre, tändstickor, t-röd, ficklampa, 1:a hjälpen-kit, glasögon, mobiler, nappar, välling, blöjor, handduk, mat... Det mesta packade vi i min vandringsrygga men sovsäckarna och lite annat fick plats i/på pulkan. Vi hade lånat Hannas och Marcus fjällpulken med ruta och så då vi visste att vi skulle vara borta längre än vanligt. Utan packning väger pulkan elva kilo så med Mirabelle och packning vägde den kring 22 kilo och vandringsryggsäcken med packning vägde kring 15 kilo.
Då allt var packat satte vi oss i bilen mot Ramundberget och Mirabelle somnade ganska fort, det tog ju lite tid att packa allt. Som tur var så sov hon så pass djupt så hon vaknade knappt då vi pulade ner henne i pulkan och skidade iväg. Vädret var helt ok, vindstilla, uppehåll och någon minus. Första kilometern var lugn och fin och i preparerat spår med plats både för skating och klassisk stil. Skönt! Men snart började det bli mycket tyngre, haha. Vi vek av det fina preparerade spåret för att ta oss mot Fältjägaren och samtidigt så började det stiga rejält. Ja, jag vet fjäll har en tendens att vara höga... Men detta var mer än vi hitills gett oss på, och dessutom i ganska djup lössnö med bara ett enda skidspår att gå i. Det kunde vi knappt gå i ändå då behövde saxa nästan hela tiden pga packning och pulka. För mig, som bar ryggsäcken, gick det ändå ganska bra. Jag tog av mig en tröja och pausade lite men Pontus slet ju som ett djur med pulkan och tjurskallen tog knappt någon paus heller på kanske tre kilometers kraftig stigning. Jag förstår honom, vaknar Mirabelle (risken ökar ju om man står stilla) så blir det grymt jobbigt om hon inte kommer till ro igen i pulkan. Vi kan ju inte lyfta upp henne då hon är klädd för den varma påsen hon ligger i och föressten, vi kan ju inte bära henne över fjället direkt?! Nej, hon måste vara i pulkan, helst sovandes, därför ville inte Pontus pausa.
Då stigningen så gott som var över så stannar Pontus och flåsar djupt och ser vädigt matt ut så jag erbjuder mig att ta pulkan, något han alltid nekar mig till. Men då säger han plöstligt "ja, det går nog inte annars". What?! Ok, då var det bara att hålla sitt löfte då. Vi bytte och jag samlade krafter och så hände aboslut ingenting. Jag trodde på allvar att Pontus höll fast pulkan för den rörde sig inte ur fläcken hur jag än stretade. "Det går inte", sa jag men Pontus sa att jag var tvngen för annars blev det inget alls. Därav namnet Expedition Per Elofsson. Pontus hade alltså "gått in i väggen" och tagit ut sig helt, men detta yppade han ändå inte riktigt för mig just då. Så jag tog i allt jag hade och då rörde sig pulkan liiite så jag stretade på och till slut så började det plana ut och det gick hyfsat bra även om det var jobbigt, framför allt med all lössnö. Varje saxsteg jag tog så var det ju massa snö på skidan och jag fick inget riktigt fäste tyckte jag. Och dett hade alltså Pontus gjort i mycket värre stigning, i högre tempo och med en nyss läkt förkylning i kroppen.
Då vi nådde över trädgränsen blev jag åter så tagen och imponerad över våra fjäll! I skydd av skogen var det nästan helt vindstilla och tyst men nu på kalfjället brusade vinden rejält och allt var vitt trots att det inte snöade just där vi var. Himmel, fjäll och dal smälte samman till en enda naturkraft och mitt i detta stod vi. Vackert, otämjt och helt fantastiskt! Självklart också lite skrämmande så vi hade en kort överläggning om vi skulle vända men vi beslöt oss för att fortsätta då vi ju "bara hade cirka sex kilometer kvar till vindskyddet och lunch och dessutom i ganska lätt, flack åkning". Eh, ja visst serru! Vi stretade på och gick rätt mot vinden så tårarna sprutade, eller iaf tills de frös till is, men det vara bara att gå på nu då vi tagit det beslutet. Vi bytte av igen så Pontus tog pulkan och jag ryggsäcken. Då vi hade någon kilometer kvar till vindskyddet var Pontus helt slut och i och med det låga blodsockret så började han tvivla på om vi skulle fortsätta och en tendens av ångest kom också över honom. Jag sa dock att vi inte hade något annat val än fortsätta till vindskyddet för att få i oss lunch, något som Pontus höll med om då han fått tänka lite. Att ta sig ner för backarna så trötta som vi var utan att ha vilat och fyllt på med mat och socker skulle faktiskt vara rent livsfarligt. Framför allt då det var opreparerat och på sina ställen smalt och med branta svackor vid sidan av spåret. Så jag tog pulkan sista biten och vi stretade på.
Till slut skymtade vi stugan men det kändes ändå helt overkligt långt. Allt vi såg var de röda kryssen, ett efter ett som vi sakta passerade. Till sist kom vi dock fram, nästan fyra timmar och åtta kilometer från det att vi startade. Vi har åkt uppför och ganska långt förut men den här gången gick det bara inte. Vi visste redan innan vi börjat äta att vi inte skulle fortsätta till Fältjägaren men vi åt och drack kaffe och gav Mirabelle mat och ny blöja innan vi verkligen tog beslutet. Mirabelle hade för övrigt sovit hela tiden och var glad som en lärka i vindskyddet. Då dessa stugor inte är isolerade så fick hon äta i overall men den gick bra. Då vi bytte blöja så ångade det om henne, haha! Vi, och då framföra allt Pontus, fick iaf tillbaka livsandarna och vi bestämde att det enda rätta var att vända tillbaka. Det var förvisso lika långt båda hållen men hade vi fortsatt mot Fältjägaren så hade det varit åtta kilometer på kalfjäll och dessutom så hade vi haft 1,6 mil dagen efter att åka också, något vi inte var så sugna på längre.
Vi pausade cirka en timme och under den tiden mojnade vinden och tillbakavägen var skön och lugn. Solen bröt igenom och lyste upp bara vissa toppar så att de liknande gigantiska diamanter på ett bomullstäcke. Vackert! Vid trädgränsen började det ju gå nerför såklart och det var onekligen lite spännande. Tur att vi fått i oss energi om man säger så. Både jag och Pontus gjorde några vurpor, dock väldigt kontrollerade och utan problem.
Klockan 17.24 var vi nere vid bilen igen. Vi vara alltså ute 7,5 timmar och skidade effektivt i 6,5 timmar. 1,6 mil. Mirabelle sov alltså 6,5 timmar. Man kan nog säga att hon behövde vila efter tandproblemen, haha! Jodå, trötta var vi och det värkte lite här och var i kroppen men trots detta sammanfattade vi dagen som lyckad och givande. Det är något visst med att vara ute i fjällen och att kämpa lite ;0)
Grötfrukost och sista packningen
Lina loves fjällen
Kämpigt
Vackert
Trött pappa, glad dotter
Jätteglad dotter
Mitt i detta låg vindskyddet
Stugorna säkras för vinden med stålvajrar
Slutet gott allting gott!
Som vanligt väckte Mirabelle oss vid 07 (detta varierar mellan 06 och07) och det märktes direkt att hon var piggare och gladare. Pratade och skrattade i sängen, jippie! Vi bestämde oss för att testa om hon ville ha mat, vilket har visat sig vara en bra mätsticka för humör. Mycket trött/sjuk/gnällig = inget alls, lite trött = välling, pigg/glad = gröt. Vi bestämde oss för att testa gröt och hon åt så då beslutade vi oss för att hon var frisk nog för en fjälltur inkl övernattning. Vi hade ju planerat rutten redan och den gick Ramundberget - lunch i vinskyddet Svaletjakke efter 8 km - Fältjägarestugan där vi skulle sova över. Så vi började packa och hejsan va grejer det behövs! Jag vandrade ju inget i somras då jag var gravid och jag hade nästan glömt hur mycket saker man ändå måste ha med. Iofs så slapp vi ju tält och så eftersom vi skulle sova i stuga men det blir massa saker ändå; tre sovsäckar, trangiakök, mat (frystorkat + bröd), kåsor, lite vatten till framför allt Mirabelle (resten smälts av snö), extrakläder till alla tre, tändstickor, t-röd, ficklampa, 1:a hjälpen-kit, glasögon, mobiler, nappar, välling, blöjor, handduk, mat... Det mesta packade vi i min vandringsrygga men sovsäckarna och lite annat fick plats i/på pulkan. Vi hade lånat Hannas och Marcus fjällpulken med ruta och så då vi visste att vi skulle vara borta längre än vanligt. Utan packning väger pulkan elva kilo så med Mirabelle och packning vägde den kring 22 kilo och vandringsryggsäcken med packning vägde kring 15 kilo.
Då allt var packat satte vi oss i bilen mot Ramundberget och Mirabelle somnade ganska fort, det tog ju lite tid att packa allt. Som tur var så sov hon så pass djupt så hon vaknade knappt då vi pulade ner henne i pulkan och skidade iväg. Vädret var helt ok, vindstilla, uppehåll och någon minus. Första kilometern var lugn och fin och i preparerat spår med plats både för skating och klassisk stil. Skönt! Men snart började det bli mycket tyngre, haha. Vi vek av det fina preparerade spåret för att ta oss mot Fältjägaren och samtidigt så började det stiga rejält. Ja, jag vet fjäll har en tendens att vara höga... Men detta var mer än vi hitills gett oss på, och dessutom i ganska djup lössnö med bara ett enda skidspår att gå i. Det kunde vi knappt gå i ändå då behövde saxa nästan hela tiden pga packning och pulka. För mig, som bar ryggsäcken, gick det ändå ganska bra. Jag tog av mig en tröja och pausade lite men Pontus slet ju som ett djur med pulkan och tjurskallen tog knappt någon paus heller på kanske tre kilometers kraftig stigning. Jag förstår honom, vaknar Mirabelle (risken ökar ju om man står stilla) så blir det grymt jobbigt om hon inte kommer till ro igen i pulkan. Vi kan ju inte lyfta upp henne då hon är klädd för den varma påsen hon ligger i och föressten, vi kan ju inte bära henne över fjället direkt?! Nej, hon måste vara i pulkan, helst sovandes, därför ville inte Pontus pausa.
Då stigningen så gott som var över så stannar Pontus och flåsar djupt och ser vädigt matt ut så jag erbjuder mig att ta pulkan, något han alltid nekar mig till. Men då säger han plöstligt "ja, det går nog inte annars". What?! Ok, då var det bara att hålla sitt löfte då. Vi bytte och jag samlade krafter och så hände aboslut ingenting. Jag trodde på allvar att Pontus höll fast pulkan för den rörde sig inte ur fläcken hur jag än stretade. "Det går inte", sa jag men Pontus sa att jag var tvngen för annars blev det inget alls. Därav namnet Expedition Per Elofsson. Pontus hade alltså "gått in i väggen" och tagit ut sig helt, men detta yppade han ändå inte riktigt för mig just då. Så jag tog i allt jag hade och då rörde sig pulkan liiite så jag stretade på och till slut så började det plana ut och det gick hyfsat bra även om det var jobbigt, framför allt med all lössnö. Varje saxsteg jag tog så var det ju massa snö på skidan och jag fick inget riktigt fäste tyckte jag. Och dett hade alltså Pontus gjort i mycket värre stigning, i högre tempo och med en nyss läkt förkylning i kroppen.
Då vi nådde över trädgränsen blev jag åter så tagen och imponerad över våra fjäll! I skydd av skogen var det nästan helt vindstilla och tyst men nu på kalfjället brusade vinden rejält och allt var vitt trots att det inte snöade just där vi var. Himmel, fjäll och dal smälte samman till en enda naturkraft och mitt i detta stod vi. Vackert, otämjt och helt fantastiskt! Självklart också lite skrämmande så vi hade en kort överläggning om vi skulle vända men vi beslöt oss för att fortsätta då vi ju "bara hade cirka sex kilometer kvar till vindskyddet och lunch och dessutom i ganska lätt, flack åkning". Eh, ja visst serru! Vi stretade på och gick rätt mot vinden så tårarna sprutade, eller iaf tills de frös till is, men det vara bara att gå på nu då vi tagit det beslutet. Vi bytte av igen så Pontus tog pulkan och jag ryggsäcken. Då vi hade någon kilometer kvar till vindskyddet var Pontus helt slut och i och med det låga blodsockret så började han tvivla på om vi skulle fortsätta och en tendens av ångest kom också över honom. Jag sa dock att vi inte hade något annat val än fortsätta till vindskyddet för att få i oss lunch, något som Pontus höll med om då han fått tänka lite. Att ta sig ner för backarna så trötta som vi var utan att ha vilat och fyllt på med mat och socker skulle faktiskt vara rent livsfarligt. Framför allt då det var opreparerat och på sina ställen smalt och med branta svackor vid sidan av spåret. Så jag tog pulkan sista biten och vi stretade på.
Till slut skymtade vi stugan men det kändes ändå helt overkligt långt. Allt vi såg var de röda kryssen, ett efter ett som vi sakta passerade. Till sist kom vi dock fram, nästan fyra timmar och åtta kilometer från det att vi startade. Vi har åkt uppför och ganska långt förut men den här gången gick det bara inte. Vi visste redan innan vi börjat äta att vi inte skulle fortsätta till Fältjägaren men vi åt och drack kaffe och gav Mirabelle mat och ny blöja innan vi verkligen tog beslutet. Mirabelle hade för övrigt sovit hela tiden och var glad som en lärka i vindskyddet. Då dessa stugor inte är isolerade så fick hon äta i overall men den gick bra. Då vi bytte blöja så ångade det om henne, haha! Vi, och då framföra allt Pontus, fick iaf tillbaka livsandarna och vi bestämde att det enda rätta var att vända tillbaka. Det var förvisso lika långt båda hållen men hade vi fortsatt mot Fältjägaren så hade det varit åtta kilometer på kalfjäll och dessutom så hade vi haft 1,6 mil dagen efter att åka också, något vi inte var så sugna på längre.
Vi pausade cirka en timme och under den tiden mojnade vinden och tillbakavägen var skön och lugn. Solen bröt igenom och lyste upp bara vissa toppar så att de liknande gigantiska diamanter på ett bomullstäcke. Vackert! Vid trädgränsen började det ju gå nerför såklart och det var onekligen lite spännande. Tur att vi fått i oss energi om man säger så. Både jag och Pontus gjorde några vurpor, dock väldigt kontrollerade och utan problem.
Klockan 17.24 var vi nere vid bilen igen. Vi vara alltså ute 7,5 timmar och skidade effektivt i 6,5 timmar. 1,6 mil. Mirabelle sov alltså 6,5 timmar. Man kan nog säga att hon behövde vila efter tandproblemen, haha! Jodå, trötta var vi och det värkte lite här och var i kroppen men trots detta sammanfattade vi dagen som lyckad och givande. Det är något visst med att vara ute i fjällen och att kämpa lite ;0)
Grötfrukost och sista packningen
Lina loves fjällen
Kämpigt
Vackert
Trött pappa, glad dotter
Jätteglad dotter
Mitt i detta låg vindskyddet
Stugorna säkras för vinden med stålvajrar
Slutet gott allting gott!
Kommentarer
Postat av: Maria
Ni är galna ni! Vilken tur att bella valde att sova hela turen då. Tänk att ha en missnöjd och skrikande bebis i pulkan samtidigt som den där pärsen. Pontus måste vara den envisaste människan på denna jord. Själv hade man brutit ihop direkt, haha:) Skönt att ni kom hem helskinnade iaf!
Postat av: lina
Du skriver så att det känns som att jag är med er och svettas, fryser och skidar. Och bilderna gör ju sitt också. Tackar för upplevelsen!
/stadsbo i snöslask, Lina
Postat av: stina
Haha, skaplig skidtur =)
Postat av: sara
ni är inte kloka!!!!!
Postat av: Sophia
shit, jag får träningsvärk bara av att läsa om ert äventyr. Å jag som tycker att munkan är jobbig.. haha. Men sen så är jag ju stadsbo in i benmärgen oxå ;)
Postat av: Anonym
Shit vilka äventyr ni är på :o)! Blev nästan lite nervös där ett tag när jag läste men ni är ju ändå tryggheterna själva så jag var aldrig orolig att något skulle hända. Som du skrev - slutet gott allting gott! Jättefina bilder, som vanligt ;).
Postat av: Linnéa
Gud vilka härliga bilder! Mysigt det ser ut!!
Trackback