En tvåårings känslovärld

Bella visar mycket känslor nu, åt alla håll. Det som visar sig minst är ilska men det kommer väl kring 2,5 har jag hört? ;) Hon säger ofta att vi är fina, att det är mysigt, att hon är rädd, att någon är arg (på filmer eller böcker etc) och vissa situationer kan bli oerhört dramatiska sett ur hennes persepektiv. För att nämna några kan jag berätta att jag för någon dag sedan frågade om hon ville ha en gnuggis, en fejktatuering alltså. Ja, det ville hon. Det var "pännande" då jag satte fast tigern och blötte men sedan då jag tog bort pappret och tigern satt kvar då blev det fullständig panik. Panik! Hon skakade och grät och kunde knappt gå av rädsla. Men jag hämtade babyolja och en tvättsvamp så katastrofen kunde avvärjas rätt snabbt. Puh!

Sen igår då Pontus och Bella skulle åka och handla så var bilen alldeles isig och kall så Pontus ställde Bella brevid förardörren, hoppade in men lämnade dörren öppen och startade motorn för att sedan kunna skrapa is och låta värmen göra sitt innan de åkte. Bella trodde dock att Pontus skulle lämna henne, på rikitgt verkligen. "Inte lämna Bijja, Bijja mä!" hade hon skikit och började springa mot sin plats. Farligt, så det har vi lärt oss nu! Eller lärt oss och lärt oss, jag gjorde samma sak nu imorse då jag var tvungen att ta bilen till dagis för jag skulle lämna in den på en verkstad direkt efter. Men då satt hon i vagnen och kunde alltså inte ta sig någonstans och jag berättade att "mamma ska bara starta bilen sen får du hoppa in". Samma visa igen; "inte lämna Bijja mamma!!" och tårar. Hua, nu ska vi inte göra så igen. Hon får hoppa in först, inget mer med det.

Hon är oerhört kär i Molly just nu. Vsst förekommer det något tjuvnyp ibland men de är oftast lätta att förutspå; en trött eller överspeedad Bella och en arg eller ledsen Molly är ingen bra kombination har vi märkt. Eller om jag och Pontus säger "men Molly då" eller liknande, då kan Bella slå på henne förmodligen i tron att hon hjälper oss eller något. I hennes värld säkert helt logiskt. Men som sagt så är det ofta pussar och kramar, "Molly fiiin" och sånt. Jodå, hon heter numera Molly och inte Hujjy. Dock är j-ljudet kvar i Bella (Bijja) men det försvinner väl snart det med. Hon är ofta noga med att båda krama och pussa Molly då hon ska sova och om Molly är ledsen och vi är i ett annat rum (kissar på pottan eller liknande) så ropar hon "Mamma kommer snart Molly, Bijja kommer". Jodå, visst smälter mammahjärtat! 

Sen är det en del känslor då vi ska klä på oss ytterkläder med. Eller snarare apati från Bellas sida och en kvävd och bubblande irritation hos mig. Hon gör precis som all andra barn i hennes ålder; slappnar av i hela kroppen och hänger över mina armar då jag ska sätta på henne overallen och stövlarna. Speciellt nya vinterstövlarna är jobbiga då de kräver att hon trycker ner foten för att de ska sitta bra. Att hon vill testa att sätta på sig själv gör mig inget för då är det bara att ge henne någon minut och sen säger jag "oj, det var svårt, mamma hjälper dig" men det här med stövlarna är verkligen så irriterande. Har dock märkt att ju smalare byxor desto bättre går det, då glider foten i lättare givetvis. Så tajts är verkligen super! Så tomten, några fler tajts vore inte fel =)

Molly då? Jodå, lillskruttan verkar tycka att livet är bra. Igår och imorse rullade hon både från rygg till mage och från mage till rygg, flera gånger! Kollade i Bellas babybok och det gjorde hon in februari, alltså nästan tre månader senare. De är så lika till utseendet men i övrigt helt olika. Molly är så mycket mer fysisk än vad Bella var, undra om det håller i sig? Molly kanske går redan till försommaren, vad vet man? Bella var 13 månader, vilket ju är helt normalt ändå. Pontus gick då han var nio månader, jag då jag var 14 månader. Ja, det kommer hända så mycket roligt med Molly närmsta året och jag ser fram emot allt men är också nöjd precis nu.

Nu ska jag äta frukost och kolla på TV innan Molly vaknar/blir väckt och om en timme traskar vi till dagis igen. Det är lite trist att det blir så uppdelade dagar men Bell trivs som fisken i vattnet och dagis vill inte ha dom tre dagr i veckan fem timmar varje gång så det är bara att gilla läget.


Kommentarer
Postat av: Hanna

Oj vad jag känner igen Tristan i det du skriver. Han säger ofta att vi är arg mest pappa hehe. Och sen att han är arg och slår armarna lite sådär surt runt magen. Sen är han tokrädd för höga röster o mörker. Hua jätte möööökt säger han, men om inte Vincent skrämmer upp honom ute på kvällarna då vi leker ute (blir ju mörkt fort nu) så gör det bra. Samma sak inne, sitter vi o äter och vincent säger nej nu måste vi vara snälla annars kommer ingen tomte så ryser han och kastar sig i famnen på oss, sen vägrar han äta eller titta ut genom alla fönster. Inte lätt, jag hoppas att denna period försvinner snabbt, och att Vincents jag kan allt, ska bestämma allt tom kläder o mat, försvinner för jösses vilka små monster dom blir o heöst när vi båda är hemma som dom spelar ut oss då, mamma sa att jag kunde får, pappa sa inte så....



Kram på er o nu hoppas vi att faserna går över.

2010-11-17 @ 10:23:11
Postat av: Farmor Marie

"Inte lämna Bijja", fan nu grinar jag igen!

2010-11-17 @ 20:58:56

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback