När två blev tre (del 2; graviditeten)

Som sagt så har jag och Pontus noll tålamod så vi berättade för våra föräldrar samma dag som vi själva fick veta att vi skulle (förhoppningsvis) bli föräldrar. Mina föräldrar tog nyheten med ett otroligt lugn.  De var naturligtvis glada men sa ändå att de hade det lite på känn och att de faktiskt diskuterat det kvällen innan! Haha, lite coolt ändå. Men mamma  trodde ändå att vi skulle vänta tills Pontus fått jobb, vilket också var det vi sagt till alla. Men trots det blev de inte förvånade, utan bara glada och kanske tyckte de att vi var lite tokiga som berättade så tidigt. Jag var ju bara i tredje veckan ungefär, haha.

Att berätta för Pontus föräldrar var däremot en helt annan femma. För att göra det lite skoj så slog in muggar som det står "världens bästa farmor" och "Världens bästa farfar" på och gav dem varsitt paket. De fick stå rygg mot rygg och öppna och Claes fick upp sitt paket först och stammade nästan "va, är det så, är det sant?". Marie fick panik och slet upp pappret och bara skrek rakt ut då hon läste på muggen, haha. Tårarna sprutade och då grät jag och Pontus också lite faktiskt. Men sedan drabbades Marie av den insikten att de ju skulle flytta till Östersund två månader senare och då stängde hon in sig på sovrummet i över en timme och grät av olycka istället. Var ju förstås synd om henne, men så här efterhand är det lite roligt ändå. Då hade ju vi inte en aning att vi skulle flytta hit till Funäs, och nu bor vi ju alla i Jämtlands län och även om det är lika långt mellan Ö-sund och S-vall som Ö-sund och Funäs, så det blev ju ok ändå.

Inom loppet av två veckor hade vi berättat för övrig släkt och vänner men då vi berättade så tidigt var vi noga att poängtera att vi hoppades på det bästa och att graviditeten skulle fortgå, men att risken för missfall är störst de första tre månaderna. Men visst älskade vi det lilla Pyret (som hon ju kallades hela graviditeten) från den sekunden vi testade positivt. Älskade och längtade! Så en natt i vecka tolv får jag en ganska kraftig blödning. Jag sov hos mamma och pappa, Pontus var på konferans i Stockholm. Jag skulle bara kliva upp och gå på toa då jag ser att det är blod i toaletten och det kommer blod då jag torkar mig. Jag blir så klart rädd och ledsen men sätter på mig en binda, skickar ett sms till Pontus och lägger mig igen. På något sätt kände jag att "ok, är det ett missfall så betyder det att kroppen stött bort ett foster som inte mår bra". Med den inställningen var jag ändå ganska lugn även om jag som sagt var jätteledsen såklart. Då jag vaknar på morgonen så har det inte kommit en enda pytteliten droppe blod i bindan och då jag gå på toa kommer det heller ingenting. Jag berättar för mamma och pappa, som såklart också blir oroliga. Mamma tycker att jag ska ringa till sjukhuset och höra vad de säger. Jag gör det och får prata med en ganska okänslig barnmorska som kallt säger att "ja, det är ju ingen vits att du kommer hit för vi gör ju inget ändå. Är det missfall så är det". Visst, jag själv hade ju också den inställningen men att få höra det sägas så kallt och kliniskt var inte kul alls. Hon sa iaf att jag skulle avvakta till måndag (detta var söndagmorgon) och då ringa till barnmorksemottagningen för att höra med dem. Jag gör det och då får jag prata med en jättetrevlig tjej som säger att om det hade varit ett missfall så hade jag blött mer, blodet hade varit lite klumpigt, jag hade troligen haft ont etc. Så sa hon också att 1/3 av alla kvinnor blöder någon gång under graviditeten, speciellt i början, utan att det är något farligt. Hon lovade mig till 90 % att jag fortfarande hade ett litet liv i mig. Hoppet tändes igen! Jag bestämde mig för att jag fortfarande var gravid, och det var jag ju!

Efter det fortsatte graviditeten utan problem alls. Jag mådde aldrig illa, var inte trött, förutom någon vecka kring tredje månaden då jag knappt förstod skämten i "Vänner" som ju sändes kl 20.00 då, haha. Sjukt kvällstrött alltså, men bara under en kort period. Annars mådde jag hur bra som helst även om jag inte kände mig speciellt gravid. Jag kände inget förrän kring v. 20. Vi var på semester i Thailand då jag var i v.18-19 och då kunde man ana en liten bula då jag hade bikini eller tajt linne, om man visste om det. Fast jag och Pontus tyckte förstås då att det syntes jätteväl, haha. Knäppte 1:a "gravidfotot" under den semestern. Bara någon dag efter vi kommit hem var vi på ultraljud, och wow vilken upplevelse! Att få höra och se bebisen var så stort! Då förstod vi verkligen att vi var gravida. Jag sa till Pontus "Ok, nu har vi fått in den, men hur fan ska vi få ut den?". Haha, det var först då man så smått började tänka på förlossningen.

Som tur var visade ju ultraljudet en frisk och välmående liten bebis för den dagen fick jag reda på att jag hade salmonella. Japp, hade tagit ett test efter semestern då jag ju jobbade på café och de ringde då vi var på väg från ultraljudet och berättade att jag testat positivt. Jag hade inte haft minsta symptom varken under semestern eller hemma men eftersom jag som sagt jobbade på café så testade jag innan jag skulle börja hantera mat igen. Tur var väl det! Dagen efter var jag hos en läkare som var hur pissig som helst och som inte hade någon aning om salmonelle kunde påverka fostret eller inte. Som tur var visste min barnmorska att det inte gjorde det, och så googlade jag ju såklart! Salmonella är bara farligt för foster om man inte får behålla maten, för då får ju inte fostret någon näring. Men jag var ju som sagt inte sjuk alls, i ordets rätta bemärkelse, så Pyret mådde alldeles utmärkt. Jag blev däremot avstängd från jobbet i en månad men men.

Efter vecka 20 växte magen mer och mer och jag älskade den! Tyckte jag var så fin som gravid och då jag mådde så bra så var det helt fantastiskt att få bära på bebisen i magen! Ja just ja, jag fick ju frågan om hur det var angående ärftligheten då det gäller att må illa och så. Min mamma mådde hur bra som helst under sina tre graviditeter och jag med som sagt. Pontus mamma och mormor mådde däremot jättedåligt under sina så det där med "varannan generation" stämmer inte i våra fall iaf. Rakt nedstigande led, snarare. Jag köpte knappt några mammakläder utan hade mycket tunikor och tajts, vilket jag har i normala fall med. De mammakläder jag köpte var ett par jeans, några linnen och två par "mysbyxor". Jag kan faktiskt sakna magen ibland, även om den hindrade mig från att sova gott de sista veckorna och att jag hade fötter stora som en elefants hela sommaren! Jag jobbade fram till min semester den 11/7 och det gick hur bra som helst då jag har så snälla
arbetskamrater som lät mig slippa tunga lyft etc.

Summa summarum så hade jag en underbar graviditet! Den avslutades 080808 kl 23:45, då ett helt annat liv började, men det blir i nästa del!


6/8 2008.

Kommentarer
Postat av: Sophia

Va bra skrivet lina. Jag har precis skrivit ner min förlossningsberättelse. Vilken resa man har varit och är med om, större än något annat.



Jag har inte bestämt om jag ska lägga ut den på bloggen ännu, men det är inte omöjligt. Ser fram emot att läsa din i alla fall =)

Postat av: Sophia

PS.Nora gillar sitt babygym, hon kan ligga där lååånga stunder och bara prata.. så söt..

2008-10-01 @ 15:40:17
URL: http://sophiaolsson.blogg.se/
Postat av: Elle

Men ååååh...



Ja du vet ju hur jag tänker just nu! Men åååh :P

2008-10-01 @ 17:31:52

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback