lina lindström och livet

   

 

Av det givna flickenamnet Molly Ann kan man föranledas att tro att det har fötts en ny countrystjärna i den amerikanska södern, typ Virginia eller något, men så är inte fallet; det är blott den framväxande Lindström/Bäckström-klanen i Söderort som fått tillökning!

I söndags var den då, inte ont anande, trehuvade lilla familjen och shoppade tvåårspresenter till Bella på Skärholmens galleria, när Lina i smyg började känna att något var på gång. Jag (ja, traditionsenligt nog är det Pontus som av någon anledning skriver inläggen som handlar om nya barn i familjen) blev varse att det var barnafödande på G först kring midnatt då jag vaknar av att Lina står på alla fyra i sängen och andas tungt. Kanon! Vid tvåtiden ger Lina upp försöken att sova, beordrar mig i säng och börjar vanka omkring i huset och titta på TV.

På morgonen, vid fem, är Lina less på att vara ensam och väcker mig och vi börjar också smida planer för dagen som skall komma - vad gör man med Bella när man bor långt ifrån släkten? Det löser sig hur fint som helst visade det sig. Världens snällaste Karolina Sellnäs får glatt sätta sig i en taxi till Tumba när timmen fortfarande är sex, för att kunna spendera dagen med Bella, och mormor och morfar (som hade kommit hem till Sundsvall från Stockholm klockan nio kvällen innan ironiskt nog) får sätta sig i bilen för att kunna komma fram i lagom tid till en eftermiddagsavlösning. Allt funkade i alla fall hur bra som helst efter en mycket bra insats av alla parter; Karolina, mormor och morfar och inte minst av Bella själv!

Förlossningen då? Jo, allt gick bra. Till vår glädje hade Molly gått från fullt rörlig till fixerad på bara någon vecka, till skillnad från storasyster, och verkade hur redo som helst på att komma ut. Detta, tillsammans med andra faktorer så klart, ledde till att detta slutade som en "vanlig" förlossning, dvs ingen sugklocka, tång eller snitt. Och precis som förra gången - och som alltid annars - är jag fylld av den största vördnad, respekt och tillgivenhet till Lina. Jag kan inte fatta hur hon kan hantera denna smärta! Jag hade legat och grinat som en blöt liten fläck på ett golv inne på bårhuset innan jag ens hade varit öppen en centimeter, emedan Lina går med på promenad, gungar Bella, flåsar lite tyst i köket, skrattar med Karro, åker in och är öppen fyra centimeter, tar hål på hinnorna, andas näsa-mun någon timme och säger att "nu är det lite intensivare smärtor", andas lite lustgas ett tag och sedan brassar på en jättespurt - utan lustgas, utan något! -  och vips har fött ett barn! Det är helt makalöst och jag är mållös. Det är så makabert och groteskt alltihop och samtidigt så ömt, skört och så vackert.

Jag blev så full i skratt när barnmorskan, precis i början av krystvärkarna, när de riktigt jobbiga öppningsvärkarna var över, med stor övertygelse frågar Lina om hon är sportig av sig, om hon sportat mycket som barn, i och med att hon tycks ha en vinnarskalle och motivation utan dess like. De som känner Lina vet att hon inte är intresserad, eller någonsin har varit intresserad, av sport, och att det inte finns en människa på denna jord som blir mindre berörd av att förlora ett kortspel eller what ever. Lina svarar bara att "Nää, jag är väl bara bra på det här helt enkelt" och skrattar och jag bara skakar förbryllat på huvudet och ler åt en kvinna som för tio sekunder sedan haft en riktigt segdragen och smärtsam värk och som därefter oberört skrattar, konverserar, käkar körsbärsvingummin och gör sig redo för nästa värk.

Nu är hela familjen hemma och Bella är märkbart stolt över Molly och säger "min", pekar på Molly, sätter sig i soffan och säger "knä" samtidigt som hon klappar sig på knäna. Lina mår bra, Molly mår bra, Bella mår bra och jag, jag nyper mig så hårt jag bara kan i armen.