lina lindström och livet

Då jag lämnar Mirabelle på dagis så gråter hon (gjorde nästan det jämt i Funäs med) och det känns så himla svårt att gå, fast jag givetvis gör det och låter käck och glad och säger puss och kommer snart. På en sekund är tankarna där igen "ska vi verkligen ha henne på dagis, även om det är så lite, vore det inte bättre att ha henne hemma, känner hon sig undanskuffad..." Men sen går jag hemåt med en allt som oftast sovandes Molly i vagnen (jippie) och redan då känns det bättre. Kanske tar jag en extra promenad som idag då jag skulle posta ett paket eller så går vi direkt hem. Oftast vaknar hon väl hemma och då brukar hon äta och så kan vi bara mysa. Igår låg vi tätt, tätt i soffan och sov t.ex. Tur att jag ställt ett larm så vi hann till dagis i tid, haha. Eller så har vi långa (i bebisvärldens) kontaktstunder då hon tittar sååå intensivt på mig och verkar så nöjd med livet. Allt oftare får man också ett litet leende tillbaka! Sen äter jag mat och så är det vips dags att gå tillbaka till dagis och hämta storasyster. Där möts vi alltid av en glad Bella som ätit massor med mat och som säger "mmmm" då jag frågar vad hon ätit, haha. Efter lite avrapportering om dagen klär jag Bella och hon ber om nappen och så sätter hon sig i vagnen. Hitills har Molly sovit alla gånger utom en då jag hämtat Bella och det känns super. Skönt att få hämta Bella och verkligen kunna krama om henne och hjälpa henne med jackan och så utan att ha Molly i famnen samtidgt. Men det går ju det med, det är ju bara så det är nu.

Bella vill sitta en stund och så pratar hon lite om dagen, vad jag förstår, haha. Hon säger "sjunga, äta, mmm" och så "mojjon" som är i morgon. Då säger jag att "ja, imorgon ska du få gå på dagis igen och göra allt det igen, kul va?" Hon svarar jakande och då känns det inte alls så tokigt med lite dagistimmar!