När två blev tre (del 1; pluset)

Jag har ju ännu inte skrivit något själv om hur jag upplevde förlossningen. Pontus har ju skrivit och det var jättefint men ur hans perspektiv såklart. Har funderat ett tag på om jag ska försöka skriva ner hur jag upplevde det men det känns svårt. Så stort. Så fantastiskt. Så overkligt. Måste nog börja ända från början...

Jag hade inte sett mig som någon speciellt barnkär person förrän en grå och kall novemberdag år 2003. Mitt i centrala Göteborg, där jag och Pontus är på en liten semester, blir jag uppringd av min äldsta bror Marcus som först bara pratar allmänt om hur vi mår, väder och vind etc. Och så plötsligt säger han; "Du ska bli faster". Och från ingenstans fylls jag med känslor jag inte ens trodde jag hade, för jag är verkligen ingen "känslig" person. Men där står jag; glad, rörd, förvånad, uppspelt och alldeles överlycklig. Avslutar iaf samtalet något så när samlat men så fort jag tryckt ner den röda luren på mobiltelefonen så börjar jag störtgråta, av ren glädje. Pontus blir lika förvånad som jag men såklart jätteglad han med, för Marcus och Marias skull. Resten av helgen kan jag inte tänka på så mycket annat än att Marcus ska bli pappa. Och att jag ska bli faster. Ungefär sex månader senare kommer då världens finaste lilla Tuva till världen. Jag och Pontus är i Paris och förlovar oss på exakt samma datum som Tuva föds, 040506. Ett mms och världen blir plötsligt annorlunda. En till liten varelse som ska finnas med oss! Då vi som sagt var i Paris och inte heller bodde i Sundsvall då, utan i Jönköping, så träffade vi inte Tuva förrän i mitten av juni men det var värt att vänta på! Från den dagen i Göteborg och framför allt från den dagen jag fick se henne, så insåg jag att jag också ville bilda familj. Men inte där och då, även om tankarna från den stunden alltid fanns där.

Tanken växte sig större och större och i mitten av 2007 hade den växt sig till en fysisk längtan. Ett sug, bokstavligen. Jag kände med hela kroppen hur jag ville ha barn med Pontus. Jag vet att det låter konstigt men det var fysiskt. Så jag började prata om detta med Pontus, som också ville ha barn men kanske inte precis då. Han ville få sin examen först och också ett jobb. Sen ville han att jag skulle få fast på caféet, som jag inte hade då. Men jag vände och vred på argumenten och sa att det alltid ordnar sig etc (nej, jag tjatade inte, bara visade hur mycket jag ville, haha) . Så efter ett tag blev det bestämt att han inte behövde ha ett jobb innan vi började försöka men att han iaf skulle tagit examen. Ok, jag var nöjd med det ett tag. Men snart växte sig den fysiska känslan allt större och så blev beslutet att vi börjar försöka så att bebisen iaf kommer efter det att Pontus tagit examen. Så den nionde september 2007 tog vi första steget mot att försöka bli tre, då jag den dagen slutade äta p-piller. Vi räknade med att det skulle ta ett tag då jag ju ätit p-piller flera år och att Pontus ju spenderade större delen i Umeå (och jag i Sundsvall) då han pluggade där. Trixigt att träffa in rätt dagar alltså.

Då jag inte verkade få tillbaka min mens, och efter två negativa test, började vi tro att det skulle "ta" mot våren så vi ställde in oss på det och jag lovade mig själv att inte ta fler test då det är så trist att få negativa svar. Men den 15:e december hade jag och Pontus besämt oss för att äta en fin middag och dricka vin, så vi var på stan för att handla lite. Då vi var på Apoteket för att köpa något fick jag för mig att fråga tjejen där om hon hade någon teori kring en mystisk magvärk jag haft de senaste dagarna. Jag förklarade att den kändes högt i magen (därför jag själv inte misstänkte något) och att jag inte förstod vad det kunde bero på. Hon sa direkt "du kan inte vara gravid då?" och kollade på mig och Pontus som stod där som två förvirrade fjortisar och stammade fram "Eh, jo, vi försöker ju förvisso så, eh, jo, kanske, hihi, haha". Och istället för att köpa ett test där så gick vi till Pressbyrån och köpte (!?!). Vi hade ett Clear Blue hemma förvisso, men man ville ju alltid ha två för att "säkerställa" ett ev positivt resultat så ja, vi köpte iaf ett RFSU på Pressbyrån. Väl hemma lagade vi mat och dukade, vinglas för båda, men kom iaf fram till att det var väl lika bra om jag testade då, trots att jag sagt till mig själv att jag inte skulle bli någon "testjunkie". För att slippa se det där minuset och känna besvikelsen så bad jag Pontus gå och kolla på stickan. Först var det alldeles tyst från badrummet men sen hörde jag "Eh, hur skulle det vara. Vad är positivt och vad är negativt?" Självklart visste han, då vi läst instruktionerna mindre än fem minuter innan, men han kunde nog inte tro det. För visst var det positivt! Där låg stickan med två fina streck. Inga tvivel, egentligen. Men trots det vågade vi inte riktigt tro det, även om jag bara doppade läpparna i vinglaset, haha. Vi besämde att vi skulle testa med Clear Blue på morgonen därpå och om det också var positivt så var det så. Trots all upprymdhet så sov jag väldigt bra den natten, men inte Pontus. Han drack hela vinaren själv innan han la sig i soffan och kollade på "Air Wolf" halva natten för att överhuvudtaget kunna somna. Då jag skruvade på mig lite tidigt på morgonen så petade han mig i sidan och sa "Är du vaken, nu måste vi testa, man ska testa med morgonurin, det är säkrast!". Pontus, som normalt är sjukt morgontrött, var alltså helspeedad och ville veta nu! Så jag klev upp och kissade på stickan. Sen väntade vi. Oj, vilka långa minuter det var. Krysset var så tydligt redan då jag fortfarande kissade men man ska nu vänta visst antal minuter så vi satt och stirrde på krysset som inte visade mista tendenes till att försvinna. Och nej, det gjorde det inte heller. Så var det då sant; vi skulle bli föräldrar.

Vi blev otroligt glada, förstås, men det var inga tårar eller andra "hysteriska" känsloyttringar. Mer skratt och high fives, faktiskt! Vi hade alltså, eftersom jag aldrig fick tillbaka min mens, lyckats pricka in den första ägglossningen jag hade. Detta trots att Pontus bara var hemma helger, och inte ens alla. Mm, stolta och glada var vi. Så stolta och glada att vi var tvugna att berätta det för våra föräldrar redan samma dag!

Mer om det (och resten av "storyn") en annan gång!


Kommentarer
Postat av: eivor

Jag känner igen mig. Fick reda på att jag skulle bli moster för några år sedan och det är något magist när det kommer ett nytt liv så nära. Måste vara ännu mer magist när det är ens eget liv.

Jag har en liten undran... visst var det så att du inte mådde illa under din graviditet eller har jag drömt det? Jag har hört att illamåeende ska gå i generation så att varannan blir det och varannna inte. Mådde din mamma mycket illa så har du blivit förskonad? Skulle vara intressant att höra om det är som jag hört!

2008-09-30 @ 10:58:28
Postat av: Maria

Hej! vad bra du skriver! Roligt att ha kvar sen och läsa, både för er och Bella. jag skrev "vanlig" dagbok när jag väntade Tuva o Nora, bloggarna var inte uppfunna då;) och det är jätteroligt att gå tillbaka och läsa. Kommer så väl ihåg den där första tiden när man testat positivt. Hela ens värld blev annorlunda på nåt sätt och man kände sig speciell.

Vad Bella är lik dig Lina på bilderna från förra inlägget, näsan och munnen är så otroligt lika tycker jag!!

2008-09-30 @ 12:58:49
Postat av: Mille

Vad roligt att höra bakgrunden till det hela. =) Håller med ovanstående, roligt att ha sådana här texter bevarade för att sen att gå tillbaka och läsa.Jag kör den analoga varianten, dagboken, även om det varit väldigt stilla väldigt länge med skrivandet i den. Men har nog med material om diverse, är väl på typ 34:e eller nåt, haha.



Kan avslöja att jag med ska bli faster. Inte lika exalterande story dock. Tar det en annan gång och inte här i bloggosfären.



Kram!


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback