Att känna sig maktlös
Från att jag publicerade förra inlägget, alltså 18.38 och fram tills nyss, alltså 19.45 så skrek eller grät Mirabelle hela tiden. Hon skrek tills hon tappade luften. Vägrade att amma. Vägrade att dricka välling. Det är en av de få gångerna sedan hon föddes som jag verkligen känt mig maktlös och ledsen. Hade gråten i halsen och hade hon inte somnat nu så hade jag tagit henne i vagnen och gått och gått och gått (om de funkat allltså) tills Pontus kommit hem 21.30.
Jag förstår inte hur föräldrar klarar av barn med kolik eller liknande? Eller bara barn som är så här varje kväll, vilket inte alls är ovanligt ju. Jag förstår ju att i och med att Bella blir äldre så kommer ju saker att förändras, bli lite jobbigare säkert. Men jag hoppas verkligen inte att hon kommer vara ledsen hela dagen och kvällen så många fler gånger för shit vad det tär på en!
Jag fick i henne lite banan (som hon inte gillat sedan hon var fyra månader!) och lite bröstmjölk och sen gungade jag henne tätt, tätt mot mig och tvingade mig själv att varva ner och det gick till sist. Och då jag slappnade av kom hon så smånigom till ro med och jag kunde lägga ner henne i sängen. Sen fick jag hänga över spjälorna så hon nådde mitt ansikte för det ville hon absolut pilla på och det fick hon så gärna så länge hon var tyst, haha. Till sist slöt hon ögonen och jag satt kvar med en hand på hennes bröst en stund. Jag fick gå in igen strax efter men det var nog mest bara en koll att jag var i närheten. Läste det i boken också idag, att de nu uppfattar att föräldrarna försvinner och att det är en trygghet att vakna, få tröst och känna närvaron och sedan somna om igen.
Tjoho, livet på en pinne för en småbarnsförälder!
Ps: Hon är det allra bästa jag har, hon och Pontus. ;0) Ds.