lina lindström och livet

Mirabelle höll fast vid samma mönster som föregående natt även inatt; lite småtjurig kring ca 21-00  men sen sov hon från 00.00 till 5.30, åt och bytte blöja, sov till 9.15 (i egen säng - premiär!), åt och klev upp med pappa. Mamma Lina sov dock fram till 10.30 nästan, skönt!

Vi har redan blivit värsta Svenssonfamiljen, ty idag åt vi tjockpannkaka, på en torsdag och allt! =) Annars har dagen ägnats åt mini-fjälltur, krigsfilm, lite plock och tvätt.


Liten tjej i stor säng. Detta är dock inte inatt utan igår på dagen.
Hon var bara nöjd någon minut då...

Mirabelle verkar gilla Neil Young! Sover sött till Unplugged-skivan.

Pappa gillar krigsfilm, Mirabelle måttligt intresserad =)

Svansjön uppe på kalfjället, cirka två mil från oss!

Pontus och Mirabelle på hennes absolut första kontakt med fjällen.
Dock långt ifrån sista!

Hon var ganska nöjd nerbäddad med både vanliga kläder, fleeceoverall och Pontus regnjacka över sig.
Dock så regnade det som ni förstår och det kändes bara jobbigt, framför allt fös oss föräldrar.
Första fjällturen var över på fem minuter, en lyx man kan unna sig då man bor med vildmarken runt knuten!

Jag har frågat Lina om jag inte kan få skriva ett inlägg till, denna gång för att jag vill skriva om något lite annat än just att få barn. Eller ja, inlägget kommer väl också att i viss mån handla om att få barn men det primära syftet med inlägget är ett annat och det både handlar om, och är avsett för, mitt hjärtas dam - Lina.

Fram tills dess att Bella kom har jag, när jag har tänkt på mig och Lina som ett par och en tvåsamhet, tyckt att vi, missförstå mig nu rätt, "maximerat" våra känslor för varandra. Alltså inte "maximerat" på ett negativt sätt som att "nu har vi nått vägs ände", utan helt enkelt bara det att vi har tyckt om varandra precis så mycket som två människor och älskare kan tycka om varandra. Detta är en uppfattning som jag, i och med Bella, starkt har kommit att revidera. Låt mig försöka förklara varför.

Jag är nog egentligen som många killar överlag är; jag har en idealiserad bild av kärlek, män, kvinnor och allt som hör därtill; en "piedestalfilosofi" där kvinnor, tjejer, flickor är målet för hela ens uppmärksamhet, längtan och väsen. Man kanske kan sammanfatta och ettikera hela detta batteri av tankar i ett enda ord - romantiker. Jag har också härigenom alltid haft den starkaste övertygelse att jag skulle göra vad som helst för Lina. Detta beror såklart inte allena på att jag skulle vara den typ av drömsk Lundell-romantiker som jag beskrev ovan, utan såklart också för att jag på riktigt håller av Lina som människa, vän och käresta; jag skulle tveklöst kasta mig framför vilken bil som helst, eller in i vilket eldhav som helst, för att undsätta henne. Jag skulle förnedra mig på vilket tänkbart vis som helst, ta vilket skitjobb som helst eller gå över vilka lik som helst för att hon ska må bra och ha det bra.

Vad är egentligen detta, vad är det jag pratar om? Är det sund kärlek? Ja, jag hoppas det. Eller är det ett uttryck för ungdomligt manligt högmod? Måhända. Är det ett tvåledes beroendeförhållande? Det hoppas jag också men skräms också lite av tanken; ligger det inte längst ner, under hela denna romantiska chimär, ett stråk av klassisk bespottad manschauvinism och patriarkalism? Det kanske det gör men det är också detta som är poängen:

Att se Lina föda vårt gemensamma barn; den urålderliga kraft med vilken barnet drivs ut, den fullständiga fokuseringen på nuet i förlossningsarbetet och att bevittna den teatraliska visualiseringen av hela smärtregistret har bevisat för mig att jag inte kan göra vad som helst för Lina; jag kunde inte ta bort den fysiska smärtan det innebär att föda ett barn, jag kunde inte ta över eller byta av henne, jag kunde inte skynda på processen eller avsluta den. Hon gjorde det. Hon hanterade smärtan, hon upplevde den. Hon födde vårt gemensamma barn. Hon kastade sig framför bilen, rakt in i eldhavet, för min och Bellas skull. Hon och ingen annan.

Att se detta får mina ögon att tåras av tacksamhet, mitt hjärta att svalla över av känslor. Jag hade aldrig maximerat mina känslor för Lina, det fanns oändligt mycket mer! Som jag älskar dig Lina!

Med detta sagt så lyfter jag min hatt, höjer mitt glas och går ned på knä för Lina, för kvinnor!

Din tillgivne, Pontus

Grattis Världen!

I fredags, 080808 klockan 23:45, föddes Marie Mirabelle Bäckström på Östersunds sjukhus! Sitt tilltalsnamn, Mirabelle, har hon fått efter en av sin mamma Linas (just det, det är pappa Pontus som skriver idag!) favoritberättelser med samma namn. Den berättelsen handlar om en fattig småländsk liten flicka som brukar tjäna en slant genom att öppna grindar för hästekipage, ni vet så som Emil också gör i något avsnitt. En dag kommer en mystisk liten gubbe som inte kan ge flickan några pengar, men i stället ger han henne några frön att plantera i jorden. Hon gör så och efter en tid växer en talande docka upp ur jorden; en självsäker, bångstyrig och helt underbar liten krabat som heter just Mirabelle och precis sådan vet vi att vår Bella kommer att bli! Sitt andranamn, Marie, har hon fått efter min, Pontus, mamma.

Ni som läser detta ska nu inte bli oroliga och undra varför det inte är Lina som skriver; mår hon inte bra? Jodå, hon mår alldeles förträffligt, nästan oförskämt bra om jag får be att tillägga. Jag skriver nog mest för att jag just installerat allt på den nya datorn som vi var ut och köpte i Östersund medans Lina fortfarande var i öppningsfasen, samt att Lina och Bella just har avslutat en liten amningssession och just nu ligger och myser och lyssnar på när jag läser upp allt jag skrivit med rolig röst. ;0) (Vi befinner oss fortfarande på BB i Östersund och bloggar via deras trådlösanätverk, hur 2008 är inte det?)

Att jag benämner Lina som "oförskämt" pigg beror på att hon mår så himla bra trots att förlossningen var ganska jobbig. Det hela började redan under torsdagen vilket gjorde att vi bestämde oss för att åka till Östersund redan då på kvällen. Den natten, hos mina föräldrar i Östersund, sov inte Lina många timmar och väckte mig vid 04:30. Vi gick då in till BB för en undersökning. Hon var då öppen 2 cm så vi fick gå hem till mina föräldrar igen. Nästa gång vi kom tillbaka var vid 13-tiden då vi också blev inlagda. Kring 17-18-tiden började krysttendenser att komma i värkarna och i samband med detta så stack dom också hål på fostersäcken. Värkarna tilltog och ökade både i intensitet och smärta. Denna fas verkade, från mitt perspektiv, som den som gjorde mest ont för Lina. Den enda smärtlindringen hon tog, förutom några bad och duschar, var lite akupunktur och lustgas. Det tog också några försök innan vi fick kläm på lustgasen, men sedan började vi också kunna hantera den nya typen av smärta.

Enligt förlossningsloggen började krystarbetet på allvar någon gång kring 20-tiden. Dock gick progressen ganska långsamt härifrån, något som förklarades av att Bella inte hade roterat klart riktigt i förlossningskanalen. Lina kämpade som en riktig OS-atlet, och mycket mer därtill, innan de började ventilera tankar om att kanske hjälpa till med en sugklocka. Lina var riktigt trött vid det här laget, dels av det långa förlossningsarbetet och dels för de få timmars sömn hon hade fått fram till förlossningsdagen; hon var så trött så att hon somnade mellan värkarna (något som också uppmuntrades av barnmorskan)! Härav kom sugklocke-Fredriks entré till förlossningssalen att för Lina kännas som Messias återkomst till jorden; hon frågade till och med hur många gånger till hon skulle behöva andas sig igenom värkarna, något som gjordes för att se om Bella kunde rotera klart.

Detta hände dock inte så det var till att ta fram sugklockan. Efter tre avslutande värkar, med nio tillhörande krystningar, vädrade tillsist Bella den höstfriska Östersundsluften i den kvalmiga och uppspelta förlossningssalen. Chockad av den yttre verklightens kyla och brutalitet började hon genast att skrika till sina utmattade föräldrars glädje. Inte långt därefter var hon redan på jakt efter lite moderlig värme och sammetslen råmjölk.

I skrivande stund ligger hon med Lina i sängen och sysslar med det hon gillar allra bäst förutom att sova och bajsa, nämligen att äta. Och vi undrar väl som alla andra föräldrar gör mest hela tiden; har världen någonsin skådat en vackrare bebis? Nej.


Lina med magen dagen innan förlossningen startade.



På förlossningen med CTG-maskinen.



Blöjorna som skall förhindra att syskon görs allt för nära inpå; sexfaktor 0.



Lina dricker juice och hänger på gåstolen.



Bella cirka 10 sekunder gammal. Hon kastades först upp med snippan mot mammas ansikte; ingen tvekan om vilket kön det blev!



Stolt pappa som just klippt navelsträngen. Sugklockemärket syns tydligt.


... och så några avslutande bilder på livet efter förlossningen.